Liinnea Lyttinen♥

Tja alla!
Jag tänkte skriva om ett ämne som har stört mig väldigt mycket. Jag säger vad jag tycker, accepterar du inte det kan du lika väl klicka vidare. För jag står för mina åsikter.

I 5-6 var jag väldigt osäker på vad alla skulle säga och tycka om jag fick bra resultat på en läxa eller på ett prov. Så jag sket i pluggandet och fick dåliga resultat. Men så när jag började 7:an fick jag verkligen känslan av att jag måste göra mitt bästa för det är ju min framtid jag skapar nu. Jag kom i håg att i 7:an fick jag underkännt på ett So prov, jag började gråta bara för jag ville lyckas, men jag hade inte ansträngt mig tillräckligt. Nu i 8:an har jag aldrig kännt den känslan av att jag inte har lyckas. Jag har bara kännt känslan av stolthet, jag har lyckats! Känslan man får när man får tillbaka ett prov som gått jätte bra är obeskrivlig. Det gör en tråkig skoldag till den bästa. Jag förstår inte. Oftast är det så att om man får ett bra resultat blir man kallad pluggis, och om man får underkännt är man "cool" enligt väldigt många. Jag har bestämt mig, jag blir hellre kallad pluggis än "cool" (för det är inte coolt). För det är jag som kommer vara stolt när jag får det jobb jag velat ha, och som jag har kämpat för. Alla som inte kämpar nu från början kommer sitta om 20 år och tänka: varför kämpade jag inte för då skulle jag ju fått det jobbet jag velat. jag säger inte att man alltid misslyckas med en framtid om man inte kämpar med betygen. Jag vet många som har lyckats och hoppat av skolan som har jätte bra jobb. T.ex Dessie. (bloggerska) hon hoppade av skolan i 8:an men hon blev känd och idag är bloggen hennes jobb. Men jag är säker på att till slut kommer man ångra sig. Jag kommer kämpa tills sista skoldagen. Jag ska göra allt för att få det jobb jag strävar efter: En känd jounalist och en känd författare är det jag strävar efter. Jag har haft en redovisning, ett So prov, två oförberedda prov i svenska och jag är stolt över min prestation på alla dom sakerna. Jag kommer lyckas, jag måste lyckas!