ord från mig.
Igår låg jag och grubblade länge på varför bara vissa har mer otur än andra. Eller varför det är så svårt att förlåta. Varför är det så egentligen?
Jag har varit med om en massa saker i mina 13 snart 14 år. Saker som har varit helt otroligt fantastiska och saker som har varit helt världelösa. Jag har haft perioder med bara skrik och gråt, otrygghet och rädsla. Jag har även haft perioder med skratt och lycka, kärlek och trygghet. Jag har kännt lyckan som sprids i kroppen när kärleken är som vackrast. Jag har kännt olyckan spridas i kroppen när männsikor har svikit. Jag har varit rädd och jag har varit säker. Men varför måste allt gå upp och ner? Jag vill tippa åt rätt håll. Jag vill välja dörren till kärlek och lycka. Jag vill att mina vänner ska veta hur mycket jag älskar dom. För jag är så dålig på att visa det. Jag har stammat av ångest, men ändå har mina närmsta stått kvar. Även fast jag skrikit, gråtit, skämt ut, skadat mina vänner har dom stått kvar. Jag fattar inte hur dom har stått ut med allt. Men det visar att det finns äkta vänner. "Hellre få sanna vänner än många falska vänner"
Men förlåta då? Och gå vidare? Jag har grubblat och grubblat. Och det hjälper inte mig att gå runt och vara arg, ledsen, besviken på människor som inte har något hjärta. För vill dom inte vara er vän så är dom inte värda er. Jag har en som har sagt till mig, eller den sa det framför många att "man ska förlåta, men det betyder inte att man accepterar situationen" Det är en klok kvinna som det kom i från. Hon säger bara kloka saker. Det stämmer det hon säger. Men det är inte alltid det lättaste. Det är otroligt svårt och jobbigt att förlåta vissa saker. Vissa saker som är så otroligt "oförlåtliga" kan man knappt förlåta. Det känns liksom inte rätt. Men jag måste förlåta det som hänt. Man måste låta det ta tid. Även fast männsikan inte är värd det. Han/Hon är inte värd mig i mina ögon. Men jag måste förlåta. Jag måste gå vidare. Måste glömma. Även fast det är otroligt otänktbart. Men jag lovar: Man vinner på det i längden! Man blir starkare. Men der betyder inte att jag accepterar situationen eller det som männsikan har gjort. För det gör jag absolut inte det jag har varit med om! Men jag måste tänka att den människan inte är värd mig. Han/Hon är inte värd att förstöra mig. Ingen har rätt till att förstöra ditt liv. Men förlåta måste man göra någon gång för man mår inte bra av att vara osams med någon eller att gå runt och hata andra.
Det är bara du själv som kan ändra ditt tänkesätt.
Jag har varit med om en massa saker i mina 13 snart 14 år. Saker som har varit helt otroligt fantastiska och saker som har varit helt världelösa. Jag har haft perioder med bara skrik och gråt, otrygghet och rädsla. Jag har även haft perioder med skratt och lycka, kärlek och trygghet. Jag har kännt lyckan som sprids i kroppen när kärleken är som vackrast. Jag har kännt olyckan spridas i kroppen när männsikor har svikit. Jag har varit rädd och jag har varit säker. Men varför måste allt gå upp och ner? Jag vill tippa åt rätt håll. Jag vill välja dörren till kärlek och lycka. Jag vill att mina vänner ska veta hur mycket jag älskar dom. För jag är så dålig på att visa det. Jag har stammat av ångest, men ändå har mina närmsta stått kvar. Även fast jag skrikit, gråtit, skämt ut, skadat mina vänner har dom stått kvar. Jag fattar inte hur dom har stått ut med allt. Men det visar att det finns äkta vänner. "Hellre få sanna vänner än många falska vänner"
Men förlåta då? Och gå vidare? Jag har grubblat och grubblat. Och det hjälper inte mig att gå runt och vara arg, ledsen, besviken på människor som inte har något hjärta. För vill dom inte vara er vän så är dom inte värda er. Jag har en som har sagt till mig, eller den sa det framför många att "man ska förlåta, men det betyder inte att man accepterar situationen" Det är en klok kvinna som det kom i från. Hon säger bara kloka saker. Det stämmer det hon säger. Men det är inte alltid det lättaste. Det är otroligt svårt och jobbigt att förlåta vissa saker. Vissa saker som är så otroligt "oförlåtliga" kan man knappt förlåta. Det känns liksom inte rätt. Men jag måste förlåta det som hänt. Man måste låta det ta tid. Även fast männsikan inte är värd det. Han/Hon är inte värd mig i mina ögon. Men jag måste förlåta. Jag måste gå vidare. Måste glömma. Även fast det är otroligt otänktbart. Men jag lovar: Man vinner på det i längden! Man blir starkare. Men der betyder inte att jag accepterar situationen eller det som männsikan har gjort. För det gör jag absolut inte det jag har varit med om! Men jag måste tänka att den människan inte är värd mig. Han/Hon är inte värd att förstöra mig. Ingen har rätt till att förstöra ditt liv. Men förlåta måste man göra någon gång för man mår inte bra av att vara osams med någon eller att gå runt och hata andra.
Det är bara du själv som kan ändra ditt tänkesätt.
Kommentarer
Trackback
