Liinnea Lyttinen♥

Man lurar sig själv att allting kommer o bli bra.  Man inser sitt fel när man tänker tillbaks. Man fattar inget alls, man vill lämna allt. Man går till sin käraste, men känner bara kallt.  Man släpper tårar på sin kudde till sömns. Man önskar mest av allt att hela livet var en dröm. Man tittar upp i himelen o söker efter svar. Man finner ingenting, o ångrar sina dar. Man vandrar genom eld för att kunna förstå. Man vandrar genom vatten för att kunna stå. Man tappar hoppet för att leva detta liv. Man ångrar så sjukt att man aldrig tar ett kliv. Man gråter inombords när man ler utanpå. Man undra finns det ingen alls som kan förstå?
Man vill ta sitt liv, men man vill leva kvar.

Man vill bara lämna allt o gå...

Igår låg jag och grubblade länge på varför bara vissa har mer otur än andra. Eller varför det är så svårt att förlåta. Varför är det så egentligen?

Jag har varit med om en massa saker i mina 13 snart 14 år. Saker som har varit helt otroligt fantastiska och saker som har varit helt världelösa. Jag har haft perioder med bara skrik och gråt, otrygghet och rädsla. Jag har även haft perioder med skratt och lycka, kärlek och trygghet. Jag har kännt lyckan som sprids i kroppen när kärleken är som vackrast. Jag har kännt olyckan spridas i kroppen när männsikor har svikit. Jag har varit rädd och jag har varit säker. Men varför måste allt gå upp och ner? Jag vill tippa åt rätt håll. Jag vill välja dörren till kärlek och lycka. Jag vill att mina vänner ska veta hur mycket jag älskar dom. För jag är så dålig på att visa det. Jag har stammat av ångest, men ändå har mina närmsta stått kvar. Även fast jag skrikit, gråtit, skämt ut, skadat mina vänner har dom stått kvar. Jag fattar inte hur dom har stått ut med allt. Men det visar att det finns äkta vänner. "Hellre få sanna vänner än många falska vänner"

Men förlåta då? Och gå vidare? Jag har grubblat och grubblat. Och det hjälper inte mig att gå runt och vara arg, ledsen, besviken på människor som inte har något hjärta. För vill dom inte vara er vän så är dom inte värda er. Jag har en som har sagt till mig, eller den sa det framför många att "man ska förlåta, men det betyder inte att man accepterar situationen" Det är en klok kvinna som det kom i från. Hon säger bara kloka saker. Det stämmer det hon säger. Men det är inte alltid det lättaste. Det är otroligt svårt och jobbigt att förlåta vissa saker. Vissa saker som är så otroligt "oförlåtliga" kan man knappt förlåta. Det känns liksom inte rätt. Men jag måste förlåta det som hänt. Man måste låta det ta tid. Även fast männsikan inte är värd det. Han/Hon är inte värd mig i mina ögon. Men jag måste förlåta. Jag måste gå vidare. Måste glömma. Även fast det är otroligt otänktbart. Men jag lovar: Man vinner på det i längden! Man blir starkare. Men der betyder inte att jag accepterar situationen eller det som männsikan har gjort. För det gör jag absolut inte det jag har varit med om! Men jag måste tänka att den människan inte är värd mig. Han/Hon är inte värd att förstöra mig. Ingen har rätt till att förstöra ditt liv. Men förlåta måste man göra någon gång för man mår inte bra av att vara osams med någon eller att gå runt och hata andra.

Det är bara du själv som kan ändra ditt tänkesätt.

Okej, depp text. Men det är så jag känner.

En känsla, som om en bit saknas. Jag vet inte vad, men det känns när jag vaknar. Jag vill inte längre lyssna på pratet om mig själv. Jag vet vad som är sanningen men ni tror ej på mig. Ni förstör bara för mig, vart är det ni vill komma? Är eran största dröm att föralltid se mig somna? In i döden, se mig med uppskuren handled. Det här är texten som blev mitt avsked till er. Om detta är mitt liv vill jag inte fortsätta, ta upp mig på berget nu, för jag orkar inte klättra. Jag tänker inte säga emot om ni vill skjuta mig i pannan. Gör som ni vill, jag får väl leva eller stanna. Men vem vill va kvar i ett helvete som detta? Lämna mig ifred, jag har inget att berätta.  Det går till en gräns och sen så säger det stopp. Jag har kommit till den gränsen där det inte finns nåt hopp.

En dag utan början
En saga utan ord
En jag utan hjärta
Jag hoppas och jag tror

Det är bara att prata på. Ni får säga vad ni tycker. Jag har levt i helvetet och kommer aldrig ta mig ut ur det. Det är svåra tider, svåra dar.  Men måste kämpa vidare, du vet, man lär sig mycket av att va en ensam krigare. Ta hand om sig själv, utan hjälp ifrån nån annan, att aldrig höra orden att "du måste stanna" . Jag är inte som dom andra, jag har lätt att gå sönder. Då blir det att man gömmer sig och alla bara glömmer. Ni kan säga vad ni vill, jag orkar inte höra på alla lögner och rykten som ni sprider omkring, så jag tar mig en tablett och åker in i min värld. Alla ska vi dö nån gång och snart vet vi när. Försök o hålla kvar dina vänner i din närhet, för snart kanske dom är borta, vem är den som vet? En dag är det dags att sanningen ska fram, att säga förlåt till mig var nåt ni aldrig hann.

Om jag skulle börja skriva allt du är bra på och hur mycket du har hjälpt mig skulle det ta flera år, det skulle ha blivit världens största bok. Men kan skriva några saker.

Tack för att du finns för mig när jag har det svårt, precis som jag så har du kännt att livet kan va svårt. Du är allt och lite till. Du är min syster, min bara min! Men är jag värld att ha dig som syster? För du är helt underbar! Jag vet att jag har behandlat dig kallt dom senaste åren, och jag skäms, skäms så otroligt mycket! Du är så snäll mot alla i din närhet, så snäll att du ibland glömmer att ta hand om dig själv. Jag har tagit ut all min sorg och besvikelse på min bästa syster. Som egentligen inte har gjort något? Jag kan inte fatta att du har orkat att stå ut med mig. Du har förlåtit mig, gång på gång. Jag kanske inte har varit den bästa dom senaste åren, men vet du? Det har du! Du har varit mer än ett stöd för mig, du har varit min andra halva. Erika, kan du förstå att ha dig som syster är det bästa som kan hända. Får man inte syre så dör man, right? Det är precis det som kommer hända om jag förlorar dig! Du är mitt syre, min luft som jag andas, du är verkligen mitt allt! Du har varit min bästa vän sen 13 år tillbaka. Till och med när du gick och smygnöp mig när jag var bebis, så har du varit min bästa vän. Visst, vi har glidit ifrån varandra, men vi försöker att komma tillbaka till varandra. För vi ska komma tillbaka till varandra, eller hur? Vi ska kämpa igenom denna svåra tid, tillsammans. För två är starkare än en, och hälften så rädd. Vi är lika på så många sätt, både på utsidan och på insidan, vi tänker samma, vi har samma klädsmak, vi brukar avsluta varandras meningar. Vi är som en person. När du är ledsen, är jag ledsen. När du är glad är jag glad, som sagt vi är som en person! Jag har sagt att jag älskar dig flera gånger om, jag kan säga det flera miljoner gånger, men hur många gånger jag än säger det så kommer du aldrig förstå hur mycket du är för mig, hur mycket jag älskar just Erika Elisbeht Lyttinen Johansson över allt annat på denna jord! Bästa syster, förlåt mig för allt, och jag älskar dig, och jag lämnar aldrig dig. Hittar du min tår i sjön, när den sista blomman har vissnat, när solen slocknar helt då, då kommer jag sluta älska dig, men jag vet att det aldrig kommer att hända, för jag älskar dig föralltid, i alla tider! För kärlek lyser på dig syster min.

Klicka på bilden för att komma till min systers sida. <3

 

Stor kärlek till min livs bästa syster!

-Du mår bra.
-Du skrattar ju.
-Du borde vara lycklig
-Du vill bara ha uppmärksamhet, det vet ju alla, att du mår bra.

Sådana kommentarer får jag av dom som inte känner mig, på rikigt. Och dom orden som dom säger, dom sårar. För dom som säger att jag mår bra, dom känner inte mig. Inte på långa vägar. Dom vet inte vad jag och mina syskon har, och vad vi går igenom just nu. Visst. Jag skrattar, jag ler. Men betyder det att jag mår bra? Nej, det gör det inte. För jag mår dåligt pskysikt, för allt som hänt i min barndom, och det som hänt nu under åren. Man kan må dåligt även fast man skrattar, det är så vi männsikor är, vi är olika. Vissa vill visa hur man mår, andra vill dölja det. Men jag kämpar för alla som jag älskar som jag inte skulle klara mig utan, min underbara familj, min b-vän, och alla mina underbara vänner. Det är dom som jag kämpar för, och det funkar. Jag orkar att ta igenom mig min svarta bakgrund och mina jobbiga stunder, även fast om jag säger, jag orkar inte mer, så gör jag det, jag orkar, bara jag vill! För jag tror att dom som mår dåligt som liten, ser livet på ett annat sett. Dom lär sig att livet inte är rättvist alltid, eller att livet har både en bra och en dålig sida.

 

En som jag har lärt känna under 2008, hon har lärt mig, att även fast man mår dåligt, så orkar inte kroppen med att gråta, skrika, skratta, en längre tid. Det finns folk som säger: Jag gråter dag till natt. Men sanningen är att man inte kan gråta så länge för det orkar inte kroppen. Så jag gör såhär. Jag skrattar och ler på dagarna. Då finns inte min ångest, för jag har omgivningen omkring. Sen när jag är själv på kvällen, precis innan jag ska sova. Så kommer min ångest, krypande. Alla mina negativa tankar om att jag är världelös, och så. I dom situationerna så har jag några knep, ett är att jag babbla upp allt positivt som finns i mitt liv, och det som har varit bra under dagen. Det kan vara att jag träffat en kille, att jag har lyckas på ett prov, att jag har varit med en kompis. Allt som är bra förösker jag rabbla upp i huvudet. Ett annat sätt är att jag sätter på musik som jag mår bra av, eller läser att jag en bok. Det har hänt ett par gånger att jag har skärt mig, men nu så försöker jag att sysselsätta mig med det jag gillar att göra, som t.ex, måla, skriva, sjunga, springa, läsa. En sak som jag stör mig på är att alla säger att man är emo för man skär sig i bland kan jag bara kratta åt det. Emo är en musik stil, en mörk musik stil, inte självskadning? Sen är det många som säger att jag säger att jag mår dåligt för att dom ska tycka synd om mig. Men sanningen är att när jag mår dåligt så vill jag berätta det, jag vill inte hålla allt inne. För det mår jag bara sämre av. Jag älska att skriva ner mina känslor och sen kolla tillbaka på vad jag har skrivit. Sen harjag inte tvingat dom att lyssna. Så det är ju deras val, inte mitt. Det jag vill säga med hela texten var att:

Även fast man mår dåligt, så ska man aldrig ge upp! Kämpa, kämpa och kämpa tills du mår bra!

Jag mår inte helt bra än, jag har fortfarande mycket att förbättre innan jag mår fullt bra. För det tar tid, det kan ta, en vecka, en månad, ett år, flera år. Jag har varit i min depristion i ett år och en månad ungefär, och jag kämpar fortfarande! Så fortsätt kämpa! Det var Linneas ord.

 

/Linnea lyttinen!

En dag utan dig, är som en hel månad.
En vecka utan dig, är som ett helt år.
En timma utan dig, är som en hel dag.
En minut utan dig, är som en hel timma.
Ett sms från dig är allt jag behöver. 
Att få känna dina andetag gör mig lugn. 
För om jag inte hör dom så blir jag orolig. 
Att höra dig prata få mig glad, din röst förgyllar min dag.
Om jag skulle säga en sak som passar till varje bokstav i ditt namn.
Skulle det se ut såhär:
S-Sagolikt underbar.
F-Finaste på jorden.
I-Intligent.
I-Isande het.
E-En som jag älskar otroligt mycket!
S-O-F-I-I-E
Är namnet på min bästevän.
Min solstråle.
Min ögonsten.
Min syster.
Min, min & min!
Du betyder otroligt mycket!  Jag är så otroligt glad att vi har funnit varandra.
Grattis bästevän.
Jag älskar dig mega super, duper mycket!  Jag hoppas att du vet det.





Nu tycker jag att alla ska kommentera grattis, & så säger jag som Sofiie: Kommentera, annars biter jag er ^^

// Din Linnea