Jag vill inget hellre än att se dig skratta och må bra! Du är allt.
Det var en gång en flicka. En mycket ensam flicka. Hon hade klasskamrater. Men inte vänner.
Hon hade intressen. Men inga drömmar. Hennes vardag var tom. Tom på glädje. Men fylld av tankar.
Likaså hennes sinne. Tankar som inte var vanliga. Inte för en liten flicka. Hon tänkte på livet.
Om början, mitten och slutet. Mest tänkte hon på början Och slutet. Mitten hade hon inte haft något intresse över.
Det var början, då allt liv skapades, Och slutet, då allt liv förstördes, Som hon tänkte på. I nattens tystnad kunde hon ligga och tänka. Tänka på hur stjärnorna om natten var som tankarna hon hade. De var många, de var klara, men de var så långt borta. Och hon visste att alla kunde se de, men ingen brydde sig. Ingen förutom hon.
Och därför kände henne sig ensam. För om man inte har någon att dela sina tankar med, Hur kan man då veta att någon lyssnar? Hon var väldigt tyst. För hon tänkte att hon inte hade något att säga. Inget som någon skulle vilja lyssna på i alla fall. Så hon sa inte så mycket. Men hennes ögon sa allt. Hennes stora ögon som såg ut att drömma sig bort. Och se saker som ingen annan såg. Se som ingen annan såg. Hon såg början som ett slut. Och slutet som en början. Så hon slutade börja. Och började sluta
